Loggbok

Las Palmas 30maj 2013

Vad gör jag nu ? Ja, ibland blir det lite frustrerande. Jag vill ju ut och segla och det har jag försökt oxå några gånger. Men varje gång har fått vända hem igen med ” svansen mellan benen ”. Antigen så har axeln hoppat ur led eller så har ryggen sagt ifrån. Men envis som man är så vill man ju försöka ändå, men nu måste jag nog inse att det är färdig seglat för mej. Jag vågar helt enkelt inte ge mej ut om något skulle hända.

Men annars är det bra, solen skiner och det är varmt. Igår kväll (fredag) satt vi ett gäng seglare som vanligt på Sailors Bar och ljög ihop lite seglar historier 0ch njöt av kvällen, trevligt som vanligt.

Idag har jag pysslat med båten nästan hela dagen, målat och donat. Fixat har jag oxå med min nya cykel, som är den tredje nu på ett halv år. Stulna har dom blivit alla. Hur väl m jag än låser dom så hjälper det inte, det är alltid någon annan som vill ha mina cyklar. Lite fräcka är dom, går ombord på båtarna för att stjäla.

Ikväll ska jag nog ut på ”byn” för att kolla på festligheter, men cykeln får stanna hemma.

Hih – lite stav fel här o där, men det bjuder jag på.

Här kommer två sammanfattningar om tiden efter Lagos!

Vad hände sen ?

Esas tid efter Lagos:

Las Palmas, Gran Canaria den 17maj 2013.

 Sitter nu Lazyn och skriver detta, försöker minnas vad som hände sen efter Lagos. Jo, vår gode vän och seglar kompis kom ner och jag mötte dom på flygplatsen i Lissabon. Jag hade hyrt en bil för att smidigt kunna hämta Lazys nya besättning. Han hade med sig sin väninna som ville vara med på seglingen. Väl tillbaka i Lagos, på natten hade vi en snabb genomgång av båten och resten skulle vi ta på morgonen. Jag hade bokat biljett på färjan från Cadiz till Las Palmas nästa dag så det blev lite stressigt. En snabb genomgång på det viktigaste och sen skulle jag sätta mej på bussen mot Cadiz i Spanien. Dagen efter installerade jag mej i hytten på fartyget. En 2 bädds hytt med havsutsikt, fin-fint. Min hyttkompis var en medelålders spansk man som var mycket prat glad och hans kunskaper i engelskan var lika med noll så det blev en nyttig tid för mej och min ganska rostiga spanska.

På färjan var det en trevlig stämning och personalen var helt fantastisk.

Senare på eftermiddagen började hungern att bli olidlig så jag försökte hitta en billig restaurang för att stilla min hunger. Men ingenting var öppet, konstigt tyckte jag. Det enda som var öppet var baren med öl och drinkar, nej tack-tom mage och nästan pank, inte bra, rätt tänkt.

Jag frågade en Steward om möjligheterna till bespisning och han lovade att inom 1 timme skulle de öppnas. Bra, då kanske jag kan hitta lite billig kost att mätta, min vid detta laget ljudligt morrande mage. När jag gick ut på däck för att kontrollera att skepparen hade satt rätt kurs mot syd/sydväst, hörde jag i högtalarna att den stora restaurangen hade nu öppet och att alla var välkomna så då antagligen oxå jag, halvsprang jag in och ställde mig i kön tillsammans med andra hungriga. Fast jag var nog hungrigast, flera gånger vände sig folk i kön om för att se på mannen med den morrande magen så den lät.

Systemet på restaurangen var att man själv fick plocka den mat man ville ha och sedan gå via ”kassan” innan man sedan fick sätta sig ner för at NJUTA av måltiden. Jag försökte desperat spana efter nån sorts prislista på vad det skulle kosta men hittade inget, så det får väl då kosta vad det kostar tänkte jag, och kände efter den väldigt tunna börsen jag hade på mej-hm-kurr-knorr-magen skrek, så jag fortsatte att lasta på maten samtidigt som jag lite diskret sneglade på dom andra hur dom gjorde – utan knorrande mage.

Väl framme vid ”kassan” frågade jag lite försiktigt om hur mycket detta möjligen kunde kosta, han knappade ett tag på sin kassaapparat och sade sedan lite ursäktande; det kostar 2 euro och 35 cent (ca 20 kr ). Eh como ursäkta excuseme quanto ? Han upprepade det han hade sagt och visade kassakvittot, han ursäktade sig och sade att om jag valde att hellre välja vatten flaska istället för dom 2 st ölen så då kostade det inget – gratis ! Han förklarade att alla måltider på resan ingick i biljettpriset. Det visste jag ju inte sade jag lite generat, han klappade mej på armen och önskade mej god aptit och en trevlig resa.

Tre mål om dagen-utan extra kostnad.

Frukost: Buffé med allt man kan önska.

Lunch:  Minst tre olika maträtter som man fick på olika tallrikar om man ville, inkl. bröd och pålägg.

Middag: Samma sak, fisk eller kött- pastarätter eller vegetariskt eller allt om man så ville-och det ville ju jag så klart. Maten var i toppklass, riktigt bra !

Resan var trivsam, flanera runt på färjan och titta-kolla ibland att skepparen höll kursen rätt och njuta av solen på däck. Färjan hade oxå en swimmingpool på översta däcket med solstolar och bar.

Inga fulla resenärer eller spyende ungdomar som raglar omkring. Lugnt och behagligt.

Andra dagen blev lite besvärlig för en del passagerare, sjön gick ganska hög så att man fick ta stöd när man gick för att inte trilla omkull. Jag hade ju nu bra sjöben så inga problem för mej, men en del hade det lite värre. Bra var oxå att jag inte behövde hålla koll på navigeringen ”hela tiden”, det fanns ju folk på bryggan som fixade detta, jag bara ”kontrollerade ” ibland för säkerhets skull ! Oxå min koj i hytten var torr och go, inget fel på Lazys koj-men den här rörde sig inte lika våldsamt när en våg träffade i sidan. Min kropp tyckte nog oxå om det.

Efter drygt 2 dygns behagligt gungande anlände vi till Las Palmas, klockan var då ca 8.00 på morgonen och jag sa hasta luego till min hytt-kompis och andra jag lärt känna.

Nu skulle jag försöka hitta billigt boende tills Lazy skulle komma. Under drygt 2 veckor bodde jag på olika ställen, bekantade mig med staden och gjorde stilla promenader till puerton (hamnen) för att kolla om Lazy hade kommit, men icke. Började kanske bli lite orolig. Jag hade laddat ner grid-filer nästan dagligen och hade bra koll på väderförhållanden på sträckan Lagos-Lanzarote-Gr Canaria, och det såg ju inte bra ut. Jag hade det ju bra, temperaturen låg mellan 25-35 grader varje dag och min ”kroppsliga plåga” började sakterligen att dala till det för mej normala nivåer. Men stackars Lazy kämpade med vindar upp till hård kuling rakt i näsan ute på Atlanten, inte roligt alls. Skulle inte vilja vara där ute nu. Jag hoppades att Lazy skötte sig väl där ute med den nya besättningen, utan mej eller Maria och att hon inte hittade på några dumheter. Efter drygt 2 veckors oroligt väntande får jag äntligen ett telefon samtal från Lazy och de hade just kommit till Graciosa vid Lanzarote, besättningen var totalt utmattade men Lazy var i bra form.  Nästa dag mötte jag våran ”ögonsten” vid piren i Las Palmas.

Länge stod jag och tittade ut mot Atlanten i norr och äntligen såg jag en liten-liten prick närma sig med fulla segel, det var vår lilla Lazy som kom glatt guppandes mot sin slutdestination Las Palmas. När hon fick syn på mej, där jag stod på pirnocken så vickade hon glatt på rodret och gjorde ett extra skutt över det små vågorna utanför hamn piren, så glad hon var tänkte jag. Minst lika glad var oxå jag.

I hamnen var det smock-fullt av ARC deltagande båtar och minst lika fullt ute på ankrings- platsen, vi skulle nog inte få plats.  Efter långt diskuterande med den trevliga personalen på hamnkontoret fick Lazy ändå en plats på brygga E där endast ”lokala” får ligga, dom med fast båtplats. Där fick Lazy sin plats, till många andras förvåning. Tack vare liten båt och goda kontakter som min vän hade så löste det sig.  Nu var det dags att göra en hel sanering på stackars Lazys inredning. Hon var totalt genomsur inne, enligt besättningen hade hon varit mer under vatten än ovan och nästan varje våg hade brutit över. Dom helt ”suveräna” automatiskt uppblåsbara fina räddnings västarna hade ”automatiskt” blåst upp sig själv, kanske i förebyggande syfte. Självklart så fanns det ju oxå ”riktiga” flytvästar ombord, så dom hade kommit till användning efter det. 

Jag tackade min bäste vän och hans flickvän för prestationen, och att de hade tagit Lazy till sitt nya hem. Jag bjöd på en god middag på stan, deklarerade min tacksamhet över att de ville segla Lazyn det sista drygt 500M till Las Palmas.

 

Här tar Lazys resa slut under mitt och Marias befäl. Lazy har tagit sig dit vi hade planerat och vi är mycket nöjda. Jag har bestämt mej för att ”lägga ner seglingen” för min del. Jag måste nu börja använda huvudet och lära mej att lyssna på kroppen lite mera. För den kroppen kan inte segla längre, så är det. Min dotter Maria, som tillsammans med mig har delat ansvaret för båten med har heller inte möjlighet att bruka båten till fullo efter som hon har sina studier och framtid att tänka på för tillfället.      SÅ NU ÄR LAZY TILL SALU.   Hur ont det än gör.

Vi betalar ca 480 euro för 6 månder för våran båtplats här, inkl. el-vatten-internet-dusch och toa så det är inget att klaga på, men det är lite synd att låta en så fin och välutrustad båt i topp skick att fungera som bostad åt en f.d. trasig seglare. Hon vill ju ut på äventyr, eller i alla fall komma ut och segla bland öarna här i värmen.  Det har varit många ombord och även viljat köpa henne men hon säljes bara till rätt person. En som kan ta hand om henne på rätt sätt och ge henne det hon förtjänar.

Nu är det den 17maj och tempen i sittbrunnen ca 37 grader. Det är fredag och då brukar vi ”svenskseglare” samlas på Sailors Bar för lite små prat med några öl och allmänt umgås med kanske lite små tappas till. Många har flugit hem till Sverige över sommaren men några tappra är vi kvar. Har oxå lärt känna några skandinaver som bor här på ”heltid” och dom träffar man på sina stam-barer på stan, om man vill. Ibland vill man. Jag har även bra kontakt och god relation med lokalfolket här i puerton så min spanska blir bättre o bättre för varje dag.

Min plan är att om Lazy hittar en ny ägare som duger åt henne, så skaffar jag mej en husbil och kommer hit igen, eller så blir det en ” bo-båt ” som jag har som fast boende här, varför inte ? Vi får väl se. Jag har inte bråttom, jag mår bra av värmen och det duger gott för mej.

Till sist: Ett stort-stort tack till min yngsta dotter Maria, som så tappert och gärna kämpade sig genom våran resa hit. När jag ”klagade o kved ” och hade ont så var det hon som fixade och såg till att Lazy skötte sig. Hon hade kontrollen i de flesta situationer, utan att klaga eller gorma. Speciellt under de mest besvärliga etapperna satt hon trallandes i sitt brunnen och förbjöd mej att komma upp. Ligg kvar pappa, det här fixar jag. Tufft. !!.   Utan henne hade jag nog fått vända hem efter halva resan med svansen mellan benen.. Tack-Tack Maria.